Himmel o helvete

I tisdags, när jag var på väg för att hämta bilen hände det något.
"Sablar vilken flytning, uuuäääääk" tänkte jag.
Men något lurt var det ändå..
Lite väl mycket flytning. Jag vadderade mig väl och körde hemåt.. var det kanske vattnet? Näää, det är ju två veckor kvar till BF ju..
Eller?
Hmmm...
Jag fick för mig att jag hade helt tomt i kylen och stannade och gick in på affären.
Korkat.
Korgen med en massa grejjor blev stående vid kyldiskarna någonstans medans jag försökte knipa med benen och samtidigt manövrera kroppshyddan på snabbast möjliga sätt tillbaka till bilen. Det var nog ingen tvekan trots allt. Vattnet hade gått!
Wiiii!
Jag körde hem och samtidigt som jag ringde förlossningen så packade jag klart BB väskan och väntade på att jag skulle känna några värkar, men ingenting so far.
Jag skulle komma in till förlossningen för att få en koll, så jag satte mig i bilen igen och ringde mamma för att be om skjuts dit.
Hon blev ju helt spattig och tyckte absolut inte att jag skulle köra själv de där cirka 4a milen hem till dem, men jag lovade att ringa ifall jag började få känningar så hon skulle möta upp isf.
Jag ringde kompisen som skulle vara med på förlossningen och förvarnade och hon satte sig i bilen på en gång, hon bor ju trots allt utanför Växjö. Älskade Carina.
Inget hände på vägen, inga känningar.
Undersökning gjordes med CTG kurva och Ultraljud. Allt såg ok ut.
Jag fick besked om att komma tillbaka dagen efter för ytterligare en koll ifall inget hände innan dess.
Jag och mamma promenerade runt i god takt i väntan på att möta upp Carina o hoppades att allt skulle dra igång.
Inga känningar.
Jag och kompisen åkte in dagen efter (onsdagen) för en koll, CTG kurvan på bebis kollades och såg bra ut.
Samma sak på torsdagen och nu fick jag besked om att ifall inget hänt innan kl 8 på fredag den 13e morgon så var det dags att sätta igång mig.
Det blev igångsättning på fredagen.
Man började med att ge mig en gel för att mjuka upp livmodertapp och förhoppningsvis få igång sammandragningar och värkar.
Jag o Carina vandrade runt så gott jag kunde för att få igång allt (hon har förresten tvingat mig upp och ner för backarna i halvspringande de dagarna vi väntat, pjuh!!).
Framåt ett tiden började jag känna mig lite yrslig o knepig och få rejält ont så jag ville gå upp till rummet.
Sagt o gjort. Jag vandrade runt där och gjorde läten som värsta porrskådisen när jag hade ont, usch..
Strax före tre började jag må rejält illa. Spydde och fick feber.
Där började helvetet....
Så fruktansvärt dåligt som jag mådde de nästa 6 timmarna har jag aldrig mått i mitt liv.
llamåendet var olidligt och vid varje värk ville jag spy, jag blev yr och det dånade i huvudet.
Så fick jag en fruktansvärd huvudvärk..
Jag fick akupunktur mot smärtan, men det hjälpte inte ett dugg... eller kanske det gjorde fast i ärlighetens namn så var det inte smärtan som var värst, det var att jag mådde så fruktansvärt illa. Var helt borta i skallen, yr och skakade i hela kroppen..
En koll vid 20 tiden visade att jag öppnat mig 3 cm. Jag o Carina bad att jag skulle få enen epidural. Trots att jag var så rädd för dem att jag gått på samtal för det.
De sa okej och en narkosläkare kommer, får mig att ligga i fosterställning så gott det nu går med stora magen och kör i nålen i ryggen.
Då trodde jag definitivt att jag skulle dö.
Den smärtan som rusade ut i benet var fruktansvärd! Jag bara skrek rakt ut.
Tydligen hände det jag var så jävla rädd för. Han prickade någon nerv eller något. Det händer typ aldrig men.. jorå, nu var det dags!
Han drog ur sprutan, kände igen på kotorna o provade igen.
Jag var så inihelvetes rädd att jag inte visste om jag skulle protestera eller inte, det bara ekade i huvudet, jag bara ville spy och gråta och det enda jag kunde tänka på var om jag skulle bli lam i benet.
Andra gången gick det bättre och efter en stund var jag faktiskt kontaktbar och började fatta vad som hände runt mig.
Jag kollade på Sprallans CTG kurva och såg att den legat jättehögt under många timmar.
Jag reagerade inte direkt på det för i min värld så var det låg puls som betydde att det var något som var galet.
Efter jag fått epiduralen blev sprallans puls jätte ojämn och det kom några rejäla dippar. Jag reagerade och frågade om sprallan iaf mådde bra.
Fick till svar att nej, det gjorde inte bebis... Men inte just pga dipparna i puls utan för den konstant höga pulsen visade att sprallan var påverkad av min feber och tillstånd.
Man hade börjat prata om att göra ett kejsarsnitt, men att man skulle kolla sprallans syremättnad i blodet först, genom att snitta lite på huvudet o ta lite blod.
VA?!! Men vad fan.... SÄTT IGÅNG!!
Det gjordes ett sådant test på sprallan och då bara det vällde in folk i rummet, Sprallan mådde inte bra och måste ut på en gång genom ett urakut snitt.
Nej...nejnejnejnejnej... detta får bara inte hända! herregud!
Tankarna blev ett enda surr i huvudet.
Min bäbis..
Det får bara inte hända något..
Gode gud nej...
Man körde iväg med mig och stackars Carina som vart helt underbar blev stående kvar...
Jag kördes in i ett op rum och där rådde febril aktivitet, massor av människor som for runt o ropade order och grejjer åt varandra.
En sköterska skulle fästa dropp i nålen jag redan hade i handen men den var tydligen ihopklibbad och hon svor högt.
Jag stirrade på klockan och minuterna tickade fram.
Jag ville bara skrika rakt ut att "skär ut bäbisen, skit i bedövning, bara ta ut den!"
Jag ville gråta, ropa ut min oro och hålla i en stark hand men låg tyst med torra ögon och stirrade bara på väggklockan och såg hur minuterna tickade fram.
Plötsligt ryter narkosläkaren som står vid mitt huvud till att "vad är det som dröjer? Vi måste göra detta nu!"
10 minuter hade tickat fram...
Så hörde jag nedräkning och sedan vart allt svart.
Jag vaknade i ett litet uppvak på intensiven och inte långt efter det kom Carina in.
Hon visade bilder på världens finaste lilla kille.
Min Dante.
En liten mörklockig kille på 3340 gram o ståtliga 50 cm lång var född 22.19.
När han togs ut hade han ingen egen andning och var helt slapp, men han hade puls.
Han fick en 1a på en skala från 1-10 på en ranking de ger alla nyfödda, (0=död) men redan efter 5 minuter hade han en 6a och efter 10 minuter en 10a.
Jag frågade nog femhundra gånger om han var frisk och varje gång svarade Carina ja.
Några timmar senare fick jag se honom med egna ögon.
Han låg i kuvös på Neonatalavd och var så liten så liten.. min lilla kille.
Så fin.
Han fick ligga på mitt bröst och jag ville aldrig släppa honom.
Vilken overklig känsla, att det där lilla gnyende knytet var min son.
Han som sparkat och hållit mig vaken under nätterna.
Sprallan hade äntligen kommit.
De var tvugna att stoppa tillbaka honom i kuvösen o jag kördes upp på avd där Carina väntade.
Vi sov inte en blund utan låg o pratade om att allt det jag var så rädd för innan förlossningen hände.
Fast tack gode gud mådde Dante bra, och jag med efter omständigheterna.
Carina gav sig av på lördagsmorgonen och jag kördes bort för att träffa Dante igen.
Han mådde inte så bra trots allt...
Vi hade båda åkt på en infektion pga min tidiga vattenavgång, så vi fick båda behandling med intravenös penicillin.
Dante var tvungen att ligga kvar och få behandling i minst fem dagar.
Jag mådde verkligen pyton själv oxå. Vilket jävla trauma. Vilken oro...
Jga försökte iaf komma mig på fötter så att jag kunde ta mig fram och tillbaka mellan min avd och Dantes för att mata honom och hålla honom i famnen, stirra på honom och pränta in hans lilla ansikte på näthinnan.
Jag kände mig som ett genomskinligt sjukhusspöke som yrade runt i korridorerna.
Försöka amma o mata var tredje timma. Det tog nästan 1½h, då var det 1½ kvar på att få mina mediciner, duscha, försöka sova och äta på innan nästa matning..
På tisdagen när jag skulle bort för att mata Dante vid 6 tiden kände jag att jag knappt kunde stå på benen. Jag såg att folk patade med mig för att deras mun rörde sig men i skallen hördes bara ett ekande brus.
När det var dags för matning vid 9 kom jag inte ihåg att jag vart där kl 6 och blivit tillbakaskickad igen.
Läkaren tog sig en titt på mig och strax därefter hasade jag runt med en droppställning med blod. Två enheter senare var jag en ny människa.
Jag hade förlorat mycket blod vid op pga mina tidigare op och sjukdomen med mycket ärrvävnad som gjorde att det tog längre tid att operera än normalt plus att livmodern inte ville dra ihop sig så jag hade ett HB på typ minus något...
Goda nyheter var att Dante hämtade sig bra, dåliga nyheter han blev sämre och man misstänkte förhöjt billirubin (gulsot) toppar o dalar hela tiden.
Men det var inte så mycket att man behövde behandla honom tack o lov, men jag ska vara lite uppmärksam.
På onsdagen fick vi det underbara beskedet att vi fick komma hem som igår!
Så jävla underbart! Och nervöst!
Natten till torsdag hade jag Dante hos mig på rummet för första gången och det var helt underbart. Han sov som en stock mellan amningen och jag bara låg o glodde på honom.
Min unge.. Så overkligt..
Jag däremot har nog inte sovit sedan jag vart sövd i fredags... en slummer här o där men fan.. Jag har nog aldrig vart så här trött förut, men ändå så glad.
Det har verkligen varit en helt mardrömslik vecka och man kan ifrågasätta vissa saker.
För det första framkom det vid samtal med en sköterska att man borde ha "topsat" livmodertappen på mig under de dagar vattnet gått och jag kom in för kontroller, för att se ifall där fanns bakterier. Detta gjordes inte en enda gång.
Man lät mig ligga i alla dessa timmar och må så fruktansvärt dåligt samtidigt som de såg att Dante ådde dåligt oxå, VAD VÄNTAR MAN PÅ??
Gör ett snitt för fan INNAN bebis mår riktigt, riktigt dåligt!
Man skulle gjort ett test på Dante vid födseln som strulades till och nu får gres med i efterhand från min sida.
Man gjorde en bakterieodling på Dante för att kolla infektionen. Denna slarvades bort.
Jag fick träffa en mycket förvirrad läkare som höll på att skriva ut mig redan på måndagen trots att jag protesterade. En sköterska fick bryta in och säga att det inte var en utskrivning utan att han skulle besluta om jag skulle övergå från penicillin i tablettform ist för intravenöst.
Men, nu är vi äntligen hemma!!
Natten som gått har var jättebra. Dante är ju världens duktigaste och äter, sover, skiter o rapar som en hel karl.
Jag hämtar mig ok tycker jag. Jag ska äta penicillin i ytterligare fem dagar. Tröttsamt bara att jag inte kan/får lyfta något tyngre pga opärret. Ont som tusan gör det men framförallt är det ju opraktiskt. Får nog klura på att bygga en typ av ramp för att få in barnvagnen i bilen, kan vara tröttsamt att behöva montera isär den till smådelar varje gång.